Du känner nästan ingenting, för det bränner lite längre in
25 september 2017. Hur ska jag kunna gå vidare.
21 april 2019. Jag gråter fortfarande och det svider som fan.
Jag var sjukskriven till sista december 2017. Jag förväntades ha sörjt färdigt efter tre månader, på halvtid. Jag skulle läka mellan början på oktober och sista december.
Men hur fan läker man när hela livet rivits upp? När ens familj är förstörd, du är halv.
Jag får aldrig mer träffa Max, skämta med honom, prata, smsa, skratta, bada, äta, åka bil, ringa, klaga till eller ringa och gråta.
Jag har inte den personen jag gjorde allt med längre. Han är borta. Han är borta och jag hatar mig själv.
Jag tror ibland att jag klarar det, sen går jag under igen.
Jag tror att livet går bra, sen inser jag att jag inte kan dela det med dig.
Jag tror att något är jobbigt, men sen blir det 100 gånger jobbigare när jag inser att du inte håller min hand.
När jag träffar nya människor och jag råkar säga något om din begravning eller något annat, känns allt så konstigt.
