Tills jag andas så som du
Åt lunch med mamma, bredvid oss sitter en pojke och äter. Så lik Max. På alla sätt. Nämner pojken på väg till bilen. Mamma börjar gråta. Håll igen.
Håller tillbaka, går runt i mall of scandinavia. Varje vrå påminner om när jag varit där med honom. Hela stället skriker på mig, glor, ramlar över mig.
Samtidigt är det behagligt. Smälta in bland alla andra. Kunna andas i takt med hundratals personer jag inte känner.
Sitter hemma ensam med mig själv och hundarna som sällskap. Huvudet börjar skrika efter ett tag, kroppen värka, andningen funkar inte som den ska, hjärtat blir mindre och svullnar samtidigt, ångesten exploderar.
