Can I kick it?
Jag hatar dom där blickarna som fortsätter komma när man träffar någon som man inte träffat sen innan allt hände. Jag hatar när dom frågar hur det är, hur jag klarar mig. Jag hatar kramarna som kommer bara för att den andra tycker synd om en. Jag hatar att folk ibland tror man är gjord av glas, att man går sönder, att jag inte är samma person.
det blir bättre, men jag vill inte höra att du beklagar när jag inte träffat dig på över ett år, jag vill inte ha en kram och en klapp på ryggen, jag vill inte att du tittar på mig med andra ögon, art du tittar på mig som hon som förlorat en bror. Hon som är trasig.
jag är trasig, det gör ont hela tiden, men det hjälper inte, inte alls faktiskt, med ett ”jag är så ledsen för din skull” eller ett ”jag beklagar” det blir bara värre.
den här veckan har jag varit ledsen. Jag har varit glad och jag har varit ledsen. Jag har bestämt mig för att tatuera in en duva för min bror. För att dom är vackra, för att dom kämpar, för att dom skadas men fortsätter, för att dom till slut är för trasiga för att kunna fortsätta, för att dom har varit nära mig, lite skadade och haltande, alltid när jag varit ensam och ledsen. För att jag vill se symbolik som kanske inte finns där, men för att det är viktigt för mig. För att Max är viktig för mig. För att det är svårt att fortsätta andas när han inte längre andas samma luft som mig.
jag vet att jag inte är ensam, jag vet att alla dom där blickarna, kramarna och trötta fraserna kommer från ett bra ställe, det är inte det, men jag vill faktiskt inte prata om hur jag mår med någon, eller om hur Max var med någon.
