When there is nowhere else to run
Idag kastades jag tillbaka. Det blir enklare att säga: min bror är död, jag mår piss. Nej jag vet inte hur länge det är så här. Ja, jag orkar inte med livet riktigt men man får försöka.
Men det är ändå sketet. Ja, min bror finns inte längre. Nej, jag vill inte att ni tycker synd om mig. Nej, jag vet inte hur jag klarat de senaste månaderna.
Det drar tillbaka mig ner i mörkret. Det går att prata om utan att gråta, men fy fan så det hugger, river och drar inombords. Spänna käkarna, fokusera på andningen och så kan man klara de närmsta 10 minuterna. Men vad jag vill att det ska lugna sig, i
kropp och knopp.
