Someday you will find me, caught beneath the landslide
Det är som ett mörker bosatt sig i mitt bröst. Det känns mest bara mörkt och tungt där inne.
Flyktiga stunder känns allt okej.
Jag vet inte riktigt hur livet fortsätter, men på något sätt så har det plötsligt gått en vecka, sen en månad till. På ett sätt vill jag stanna upp här och nu, vill inte att livet ramlar iväg mer och på ett sätt vill jag inget hellre än att det ska ha
gått flera år.
Jag har ont i magen och bröstet är tungt. Någon nämner Max och jag dras ner igen. Jag mår illa, det hugger till och jag vill helst bara springa iväg.
