Så upp med långfingret och stryp taget på livet
Idag har huvudet vart rätt normalt, fungerande och inte så fullt. Kroppen har dock inte varit med på att det ska vara en bra dag. Kroppen har känts tung, trött, ångestig och inte velat fungera som den ska.
Ögonen vill gråta. Armarna falla längs med sidorna. Benen falla ihop och jag orkar knappt andas.
Jag har inte kunnat göra saker så som jag vill, fingrarna har inte fungerat och jobbet har därför blivit lidande.
Det går knappt att förklara, men det har varit en bättre dag, trots att kroppen inte riktigt varit med på noterna. Nu är jag dock trött. Jag vill sova, men samtidigt inte. För jag drömmer om Max och det gör saknaden så mycket jobbigare.
