Livet det suger och spriten är slut
Jag har inte varit så trött som jag trodde kag skulle vara. Jag har dock fortfarande den där jävla ångesten. Som sitter som ett mörker i huvudet och bröstet.
Jobbet har om möjligt blivit mer oklart. Jag vet inte vad som kommer hända, och det som känts bra och som det är på väg att lösa sig har nu blivit rätt vagt och det är mycket kanske, om ett tag, dom diskuterar.
Jag vet inte hur jag ska göra. Jag är så svag att jag inte vet om jag pallar söka, men samtidigt vill jag inte byta jobb då jag trivs här. Kommer jag få mer ansvar, men samma lön? Vågar jag stå på mig och kriga för mig själv? Mest troligen nej.
