Jag har tappat bort mig själv
Jag saknar Max. Jag saknar honom så mycket att jag glömmer att livet ska fortsätta. Att folk kommer beklaga, när man är som minst beredd. Att när man pratar om uppväxt, ens syskon, ålder, så kommer det att komma upp.
Ska jag säga att jag hade en bror? Att jag har en bror? Att min bror är född 89 eller var född?
När man pratar om saker man gjorde när man var liten så kommer det att hugga till i bröstet. Ska jag vara ännu känsligare än jag brukar nu? För alltid?
Hur jävla länge kan det göra så här ont och vara så jobbigt? Jag orkar knappt längre.
Så vad händer med jobbet i allt det här då? Jo det är så osäkert och jag vill inget hellre än rådfråga Max. Jag vill ha honom tillbaka. Jag vill ha honom här. Jag vill inte att det ska vara så här mer. Kan man inte få tillbaka honom, bara för en stund?
Bara en kram? Ett jag älskar dig? Ett hej ens?
Jag saknar Max mer än jag klarar att sätta ord på. Det är ett stort jävla hål.
