But Im a million different people from one day to the next
Max finns inte mer. Han är borta och det är som att folk tror det ska vara som vanligt. Ingenting är som vanligt. Max är död och jag saknar honom varenda dag.
Jag orkar inte jobba, jag orkar inte umgås på lunchen, jag orkar inte åka hem, jag orkar inte rida. Jag gör allt, men jag orkar inte. Det är liksom inte kul längre. Lyckan i livet försvann den måndagen i september. 25e september och det känns som hjärtat
brister. Det känns på riktigt som att något gått sönder. Som inte kommer bli helt igen. Det är så tungt att andas, kroppen känns tung, huvudet fullt med tankar.
Ett helt liv ska det suga så här. Hur är det ens mening att man ska fungera?
