All this talk of getting old, it’s getting me down my love
Fan då. Vissa dagar kan vara bra. Jag klarar mig utan känslan att inte kunna andas, utan att tänka för mycket, på honom. Andra dagar tänker jag bara på honom, att han låg där ensam, med sin katt bredvid som försökte väcka honom. Alla alarmen på som skulle
väcka honom. Alla samtalen och smsen han aldrig såg. Hur han låg där ensam, tills jag och mamma kom ut.
Då blir det genast tjockt i halsen, och bröstet blir tungt.
Jag försöker klara att leva som vanligt, men det är så svårt utan Max. Att vi inte kommer äta upp mormors pannkakor och äppelkaka, att vi inte kommer titta på komedier tillsammans och asgarva, att vi inte kommer bråka om vem som ska sova i vilket sovrum,
att han aldrig kommer berätta om knasiga saker han gjort under tonåren.
Det är en sån saknad som sliter och drar i hela mig.
