There’s a heaven above you baby
Det känns hela tiden att något är fel. Det kan kännas bra, jag kan va glad, men det känns hela tiden fel.
Max var, och är fortfarande, en så stor del av mitt liv. Han fanns liksom alltid där, det gör det så konstigt, att vi inte pratat på sex månader.
Jag har pratat med han vid graven några gånger, men det är så konstigt att inte få något svar. Han kan inte ge mig råd eller svara på frågor längre.
Vissa dagar tvivlar jag på att det har hänt. Kan det verkligen ha hänt. Kan verkligen Max ha dött den där måndagen i september.
Solen lyser, som om den försöker väcka den del av mig som dött. Men fan va mörkt det känns. Jag tar inte in saker längre, orkar inte hoppas att det ska lösa sig, gör saker inte blir som man tänkt. Det blir det aldrig.
Men jag fortsätter göra saker, det känns okej. Aldrig bra, som förut. "Jag ska hälsa på Max" har en ny innerbörd, Ekerö som var stället där jag fick sinnesfrid är bara stress, ångest och sorg. Jag tänker bara på den kvällen. Det kan inte ha
hänt.
