Don’t you know you might find a better place to play
Jag visste att livet skulle fortsätta, självklart skulle det gå vidare.
Men jag visste inte att jag skulle sluta leva när hans liv tog slut. Att det skulle stanna för mig med.
Jag ska bli vuxen, jag ska ta stora och viktiga steg utan Max. Jag ska vara jag utan att någon är Max. Utan att han är här, ingen kommer någonsin vara han. Max är den bästa jag vet och jag älskar honom mer än det går att beskriva, att han ska ha
tagits ifrån mig, från oss gör mig så arg.
Det är sju månader sen nu på onsdag. 25e september 2017.
Jag hade fått lön, köpt en tröja och sovit en stund. Jag var rätt nöjd. En bilresa senare gick livet sönder.
En resa med mamma, Max har alltid hämtat oss på Arlanda. Varenda gång. Nu var han inte där, vi åkte buss. Det märktes i vartenda andetag, i luften, i samtalsämnena, i känslan av att inte gå till parkeringen, utan gå mot bussen.
Max var inte där. Vill inte tänka på det. Vill aldrig tänka på det. Tänker på det hela tiden.
Jobbet knäcker mig nog snart. Jag vill prata med Max.
Min mamma är min hjälte. Jag älskar henne så.
