Förlorar hungern, tappar allt du är. Förtvivlad bleknar jag bort här
Tre månader. Tre månader och fyra dagar. Så länge har jag levt utan att leva.
Saknaden river i en, man ramlar ihop på toan i tårar, man är panikslagen, man är apatisk, man försöker göra något åt det, man blir besviken på sig själv, man kritiserar allt man själv gör, man känner sig inte bra nog, man känner att livet tagit slut,
man vet inte hur man ska hitta ut.
Jag försöker fortsätta som vanligt, ibland är det enklare, ibland svårare. Det är konstigt.
Julen va konstig. När man är en familj bestående av fem personer märks det enormt mycket när man bara är fyra. När det är någon som saknas vid bordet, när man inte hör hans skratt, när han inte äter av prinskorven eller mormors fyllda pannkakor, när han
inte berättar roliga anekdoter på soffan, hjälper mormor och Rune med datorn.
Skriver här mest för att annars blir jag galen. Jag klarar inte att prata om det, men skriva funkar och det behövs.
