2017-2018
2017 var ändå ett rätt bra år till en början. Jag har ett jobb jag trivs på med bra kollegor och har fått mer ansvar, men där varslar de vilket gör att min tjänst kanske också försvinner snart. Men inte under 2017, så det är bra.
)
Ska försöka sammanfatta mitt 2017;
Började året med att bilen slutade fungera. Blev att byta batteri och nått mer jag inte minns. Men jag och Jonas hade det mysigt på landet.
Ramlade av häst och låg på akuten, men det hade gått bra.
Va ute och drack en del, med både jobbet, gamla jobbet och kompisar.
Jag, mamma och mammas kollega, Erik, åkte till Dublin. Det var en fin stad och vi gick mycket.
Jag red program på Lomnica, utan panikattack dagen innan. Ändå rätt stort.
Jag firade valborg med Sara och Ebba i vitan. Det var mysigt och jag gillar dom två rätt mycket.
Jag åt pizzamiddag hos Emilia med henne, Frida och Hannah.
Jag drack lite mer öl med kollegor och kompisar.
Jag var på grönan med gamla jobbet och jag och Elin åkte massvis med saker.
Jag åkte till Prag med Sara och Ebba. Det var kul även fast min röst hade försvunnit helt.
Jag var på partaj hos Mikaela.
Jag var på standup med Hannah långt ute på Ekerö. Sen var det en underlig men rolig utgång som slutade hemma hos Hannah.
Jag fyllde år, och firade med familjen ute på Ekerö.
Jag, mamma och Max badade, det va rätt kallt. Sen bestämde jag och Max att vi skulle spela rollspel tillsammans under hösten.
Jag, Sara och Nessa var på popaganda. Sen var det efterfest åt helvete i Nacka.
Max fyllde år, jag och Jonas bakade cheesecake efter hans önskemål. Sen åt han och mormor kräftor.
Ronja blev biten av Hugo och vi åkte till veterinär-akuten. Hon rakades med det va bra med henne.
Två dagar senare, den 25 september, hittar jag och mamma Max på landet. Livet stannade upp och en helvetes höst började.
Den 26 oktober begravdes min bror. Min bror, som funnits här alldeles för kort tid. 28 år.
Jul, som var lugn, men med en stol mindre.
Nyår. Jag tände ljus hos Max och sa att jag saknar honom.
2018 kommer vara svårt. Jag går tillbaka på heltid och jag ska försöka komma tillbaka upp till ytan igen. Jag vet inte hur, men jag måste försöka. För min skull, för mammas skull, för Jonas skull, men inte minst för Max. För att leva för honom.
