Ingen väntar på mig, ingen tror jag kommer snart
I lördags var jag och mamma på promenad och fikade.
På vägen tillbaka säger hon, vi åker förbi Max, ska vi hälsa på?
Min första tanke är, varför ska vi åka förbi Bromma? Ska vi fika hos honom?
Mitt huvud vill fortfarande inte tro att det har hänt, två år senare.
De små nyanserna och de små detaljerna som gör så extremt jäkla ont.
Mitt huvud kan inte ta in hur ont det gör i bröstet.
