Jag vet hur det slutar
Det jobbigaste, med att vara här, ett år senare, dagen innan, är att jag vet hur det slutar.
Jag vaknade vid 5 imorse. Gick upp sen vid kvart i 6. Grät.
Jag cyklade till jobbet, det var kallt. Lyssnade på Linnea Henriksson och grät.
Kom in till jobbet. Andades in, andades ut. Inte gråta nu.
Orkar inte vara glad, för jag vet att det slutar med död. För ett år sen slutade löningsdag med död.
Den dagen, måndagen, för ett år sen, slutade med död. Du dog, med dig tog du all glädje ur mitt liv. Det blev svart och det har varit svart sedan dess. Mörkt.
Livet nu, är som för ett år sedan. Jag hade samma jacka, samma tröja och samma skor. Det var kallt då, som nu. Skillnaden är att för ett år sen gick mitt liv sönder. För ett år sen tappade det meningen.
Ingenting är samma, men så jävla lika.
Jag vet hur det slutar, den 25e september slutar med att livet är trasigt. Men jag vill så jävla gärna åka tillbaka. För att det var inte ett år sen jag träffade dig då, det handlade om dagar. Inte ett år.
Kan det inte sluta värka. Kan inte det hålet bara försvinna.
Snälla, kom hem.
