2017-10-26
Max. För ett år sedan imorgon gick jag upp ur sängen, klädde på mig, åkte till Solna, hämtade blommor, bråkade med mamma.
Sen hälsa på Ringo.
Ingen öppnade lokalen.
Stod utanför och kände inte att jag frös. Kände ingenting.
Väntade.
Sen kom du. I en bil. I en kista.
Dom öppnade. Fixade runt din kista, med blommor, bild och ljus.
Jag visste inte vem jag var längre, vet egentligen inte nu heller.
Jag och Evve gick in i kyrkan. Behövde komma bort. Satte oss innan alla andra, en halvmeter från kistan.
Ringo sjöng. Jag grät.
Monica pratade. Jag grät.
Musik spelades. Jag grät.
Vi skulle säga ett sista hejdå. Då gick det sönder.
Jag satt bakom kistan, sen helt plötsligt i köket. Panikattack. Ville ha dig där.
Gick ut för jordfästningen.
Där gick mamma sönder.
Körde hem mamma tror jag, sen fika. Vem fikar ens när ens bror dött?
Drack lite vatten tror jag. Alla pratade, jag var mest tyst.
Max ligger i jorden???????
Hur kan jag vara här.
Åkte hem och sov tror jag.
Sen till Monica. Folk som saknade honom så. Som mindes honom.
Vilka är ni? Ni var inte där när hans pappa dog. Ni var inte där genom hans självmordsförsök. Ni var inte där när han var barn. Ni har inte bott med honom i 13 år. Ni har inte upplevt allt.
Vilka är ni?
