Jag hatar att tiden går för fort, men jag älskar fart
Jag blir panikslagen i svåra situationer, lamslagen, kan inte andas, kroppen skriker, krampar och gör allt möjligt. Huvudet följer inte med, det är kvar och jag vill försvinna.
Panik. Det har varit mycket panik de senaste dagarna. Panik i blicken, som söker efter hjälp från någon. Panik som blir till att låtsas att allt är bra. Panik som leder till ett onaturligt skratt, en gäll röst och samtalsämnen som inte handlar om något.
Panik som blir till tårar ensam i bilen, mycket tårar. Panik som blir till att jag intar sängläge direkt jag kommer hem. Panik som blir till att jag tvivlar på mig själv. Panik som gör att jag vill slita mitt hår, vill skrika, vill springa härifrån.
Vill allt förutom att vara här längre. Vill inte tänka tillbaka på vad som var, för det innebär att jag aldrig mer kommer ha det och jag kan inte acceptera det, inte än. Vill inte tänka tillbaka för då innebär det att jag accepterar att jag inte har en
bror längre, inte har kvar min katt. Acceptansen innebär att jag är okej med detta. Jag är inte okej med detta.
