Im so lost without you
Man lär sig leva med smärtan, det blir enklare med tiden, du kommer alltid sakna honom men det blir lättare.
Hur ska det bli lättare? Varför måste det bli lättare, för att man ska acceptera förlusten? Men varför ska man acceptera att någon rycks ifrån en alldeles för tidigt?
Hur lär man sig leva med att det gör ont i bröstet, ångest konstant, en sån ilska och förvirring? Jag saknar Max så det värker i varenda muskel, varenda blodkärl, varenda fiber i hela kroppen.
Snart ett år sen. Vi pratade om vad du ville ha i födelsedagspresent, vi bråkade om vem som skulle va på landet, vi gick o badade, du köpte med det jag bad om på vägen ut till landet, vi hjälptes åt att klippa gräsmattan, vi tittade på serier och filmer,
men jag somnade alltid, vi grillade, vi pratade om att spela rollspel efter att jag lyssnat på en podd om det, du ville ses och spela, jag skulle vara kattvakt, vi planerade och vi umgicks. Vi hade alltid varandra, alltid oavsett. Det va du och jag,
Max. Det skulle alltid va du och jag genom det svåra, det roliga, det knasiga, det tråkiga, det jobbiga. Du var min bror och jag får aldrig tillbaka dig. Min storebror som alltid hjälpte mig, oavsett om det gällde läxa, skriva cv, en sovplats, livsråd.
Du var allt och jag älskar dig så mycket att det värker. Varför försvann du?
