Vi är skuggor
Två veckor efter får vi möjlighet att se honom. Att se min döda bror.
Jag åker dit med mamma. Vi som är kvar av vår familj.
Det är ett litet rum, en lugn man möter oss. Han berättar vad som kommer att möta oss. Att vi inte behöver gå in, vi behöver inte göra någonting.
Jag ber honom ta en bild, för jag vågar inte gå in utan att veta hur han ser ut.
Han ser så fridfull ut, vilket gör att jag bestämmer mig. Jag vet att jag gråter. Det bara rinner och går inte att stoppa, men jag måste se honom. Måste veta att det är han.
Jag hade kunnat se honom när vi hittade honom, död, där i vardagsrummet. Men jag kunde inte ta in det då. Jag mådde illa då, jag skrek, jag kunde inte andas. Jag lyssnade på radio i bilen och ville bara åka hem då. Kunde inte ta in vad som hänt.
Jag valde då att se honom. Så att jag för mig själv kan bekräfta att det är på riktigt. Det har hänt.
Rummet var stort vill jag minnas, men en kistliknande bår i mitten av rummet. En tavla på andra sidan väggen. Han ser ut att sova, men jag vågar inte gå fram. Det är han, men han finns inte kvar. Min fina, kära bror. Han är borta och kommer aldrig mer
finnas. Det är då jag tror jag första gången inser det, att han är borta för alltid.
Jag stod där inne med mamma och mannen från begravningsbyrån, tryckt mot väggen. Jag tror att han kramade om mig. Vet inte om jag var där inne i en minut eller 20 minuter. Men till slut klarade jag inte att vara kvar. Jag går ut, sjunker ner i fåtöljen
och det känns som att jag knockas. Jag minns inte hur länge vi satt kvar där.
Mannen går tillbaka in för att rulla tillbaka min bror till bårhuset eller vad det nu är.
Det var sista gången jag såg honom. Jag kunde inte gå nära bordet där han låg, för han var ju inte riktigt där. Det var ett skal kvar. Men han sov ju också bara? Han låg ju bara där och sov. Så såg det ut. Men han var blek.
Nu går jag till en grav för att träffa honom. Det börjar gå att förstå hur jag ska leva nu. Men fan så ont det gör och det är svårt att sova, förbjag drömmer så mycket.
Jag vaknar av ångesten och sover aldrig hela nätter. Saknaden drar i allt som är jag.
