Dummii - Lovehs blogg

När någon frågar hur det är vill jag säga åt helvete, men kommer ut som "jodå, bra."

När jag ser bilder på Max vill jag slita ut mitt hjärta, men jag ger dem en blick och går sedan till jobbet.

När jag vill prata med Max åker jag till en kyrkogård, pratar med en jävla grav. 

Är det någon som driver? På riktigt, 28 år gammal, togs han från mig och från mamma och från jorden och vi förväntas leva som inget hänt.

Jag går in på toa på jobbet och gråter lite, andas lite. Sen ut igen som inget hänt.

Jag ser fram emot att göra saker, för då släpper dessa tankar en stund. När jag är hemma är jag arg, arg på mig själv, på Max. På allt. Jag är så jävla arg, jag orkar inte va så sur. 

Men varför är det såhär. Varför.

För sex månader sen ville jag bara att tiden skulle gå. Nu ser jag att det aldrig blir lättare. Det kommer inte kännas bättre.

Jag glömmer ibland bort att det hänt mig, för det känns inte som det kan hända riktigt. Men sen inser jag att det måste hänt mig. För Max svarar inte längre. Han har inte uppdaterat Facebook, han har inte varit här och ätit, han har inte ringt för att fråga om jag ska med till mos, han har inte skämtat så jag skrattar tills det gör ont, han har inte kommit ut sent till landet, han har inte tittat på komedier med mig, han har inte åkt med och hälsat på hos mormor, han har inte klagat på prinskorvarna på jul, han har inte knäckt nötter, han har inte klappat på hundarna och voffat med dem, han har inte lånat ut bilen, han har inte pratat med mig om nya filmer på bio, han har inte lärt mig alla nya tricks i spel, han har inte gratulerat mig till nytt jobb och lägenhet.

Han kommer inte hjälpa mig flytta. Han kommer inte äta flyttpizza i min nya lägenhet, istället kommer han ha en egen hylla i varje rum. Han kommer finnas överallt, men det kommer aldrig vara nog. Jag kommer aldrig kunna krama honom eller prata med honom. Aldrig mer höra hans röst, se honom på bilder bara.

Därför förstår jag att det hänt mig. För varje dag märks det att han är borta.